Detta album är en egentligen ganska märklig sammansättning av åtminstone två helt olika stilar, som rimligtvis borde ha två helt olika publik.
Dels är några låtar jazz låtar av ett väldigt lättlyssnat, lättillgängligt slag, lite väl lättsamt för den sofistikerade lyssnaren, och dels har en del låtar starkt arabiska inslag som är lite svårsmälta, åtminstone för den lyssnare som föredrar lättsam musik. Själv tycker jag det är de arabiska låtarna som är den verkliga behållningen på detta album, de är de låtarna som växer ju mer man hör dem, och som vinner i längden.

Här finns ett antal suggestiva låtar, som är det jag gillar allra mest i Björns musik. Främst av dem alla är den gamla 3000-åriga egyptiska låten "Billathi Askara", en väldigt återhållen men oerhört stämningsmättad låt. Den användes för övrigt som soundtrack till Bo Widerbergs film "Mannen på taket", men att jag gillar låten har inget med det att göra. På skivan finns också fusion av fantastiska musiker, som får musiken att kännas väldigt levande (vilket inte alltid är fallet i Björns senare produktion). Fusionlåtarna är dock inte nödvändigtvis så bra i sig själv, det är framförallt framförandet som är bra.

Även här blandas olika stilar. Det känns som om syntarna får en allt större roll i Björns musik, och den mer rena jazzen eller jazzrocken försvinner allt mer. Albumet inleds med "Brusa högre lilla å", en av hans mest kända och populära låtar. En liten roligt avig solopianoetyd följer, sedan får Björns elektriska keyboards åter en framträdande roll. "Träsketyden" förebådar albumet "Atlantis". Min favorit på skivan är (faktiskt inte den populära hiten "Brusa högre lilla å", utan) den mycket suggestiva drömska låten "Vissa nätter", med skönt mjukt trumpetspel av Palle Mikkelborg, och känsligt kontrabasspel av Stefan Brolund.
Generell sett är albumet bra, men lite ojämnt och ingen riktig höjdare.

Också ett ojämnt album, kanske i högre grad än det förra. Lite svårt att få grepp om och betrakta som en helhet. Det finns både intressanta stunder och sådant som inte känns så lockande att lyssna på.

Här har vi ett New Age-album av bästa slag. Omslaget speglar musiken väldigt bra. Den har ofta mjuka, svepande melodislingor och arrangemang, som skapar associationer till valarnas sång och undervattensvärlden. Den fungerar bra som bakgrundsmusik, men har samtidigt tillräckligt enkla, tydliga, minnesvärda melodier för att överträffa den ofta slätstrukna New Age-musiken. De här melodierna går inte obemärkt förbi, trots den mjuka framtoningen. En klassiker! Även en viss dramatik ryms, framförallt i den inledande låten "Images of an island", som är ett hit-ämne, i samma anda som "Härifrån till evigheten" och "Brusa högre lilla å".

Björn samarbetar här med den kände klassiske pianisten Staffan Scheja och skapar fin musik som ligger någonstans mellan klassisk musik och "new age-musik" i de lugna låtarna, men det finns så mycket dramatik i många låtar att det inte är rättvist att kalla det new age. Det låter som någon sorts filmmusik. Varje låt är som en liten berättelse, var och en med en särskild stämning. Det akustiska pianot blandas med stämningsskapande syntbakgrunder eller ibland med Björns skickliga tvärflöjtspel. Det är ett inspirerat album.

Björn och Staffan Scheja återvänder till sitt samarbetskoncept. Detta är också ett fint album. Det är dock inte riktigt lika starka kompositioner som första Europa-skivan, och den får därför något lägre betyg.

Tydligen Björns personliga favorit. Själv tycker jag att albumet är svårgripbart, utan att egentligen vara särskilt avancerat. Jag gillar avancerad musik, men melodierna behöver vara starka också, och det upplever jag inte här. Den är bra, men lite ointressant. Mer stämning än melodi.

Ännu en gång gör Björn och Staffan Scheja ett Europa-album. Melodierna känns nu lite mindre inspirerade, mindre minnesvärda. Konceptet var bra, men har nog gjort sitt efter detta album.

Smörigt, Björn.