Många bra låtar och några svagare. "Trouble", "Mona Bone Jakon" och "Maybe You're Right" kan nämnas bland de bästa.

Absolut Cat Stevens starkaste skiva med idel bra låtar som håller än idag. Den populära lättsamma "Wild World" är väl bra, men ändå den minst bra på skivan. Det säger en del.
Glöm inte att lyssna ordentligt på den lilla korta snuttlåten "Tea For The Tillerman" på slutet av skivan. Den kan förefalla som en liten lustig parentes, men är mycket sofistikerad och riktigt bra.

Säkert av många ansett som ett av Cat Stevens bästa album, kanske det bästa rent av. Kanske pågrund av de söta låtarna "Morning Has Broken" och "Moonshadow". Jag tycker dock att bara knappt hälften av låtarna håller i längden. "Morning Has Broken" hör inte till de som håller - den är för smörig. Då är "How Can I Tell You" betydligt bättre, fast den är lika söt, för den är inte lika smörig. "The Wind" och "If I Laugh" hör också till de som håller.

Detta album är inte lika sockersött som Teaser & The Firecat och vinner i längden på det.
Riktigt häftig är den symfoniska rocklåten "18th Avenue". Trummisen Gerry Conway är suverän där.
Flera bra ballader finns på skivan, och den anonyma "Ruins" som avslutar skivan har en återhållen dramatik, som verkligen håller i längden, även om man inte lägger märke till låten förrän man hört mycket på skivan.

Det fanns en tid när jag nyligen skaffat skivan som jag tyckte den var mycket bra, men jag hade svårt att tycka det i längden. En parentes i hans produktion.

Innehåller några trevliga låtar som man som Cat Stevensdiggare inte vill missa.

Lite blandad hållbarhet på låtarna, men några är riktigt bra.