Kapitel och dikter som inte fick plats i boken

 Inledning

Spett och spade är mina viktigaste redskap - och stenarnas antal är inte räknade. Alla har verkligen inte legat där de nu är. Mängder av stenarna, även de större har legat under jord, och det är alltid lika spännande att se dess olika sidor, och hur de bäst kan användas. Stenarna blir till stödmurar, gångar, trappor, sittplatser, bord eller blickfång. Många av stenarna blir i mina drömmar höga omgärdande murar, enkla valv, broar eller kapell åt den helighet som rullar genom våra tidsåldrar. Ja kanske är min trädgård mest att likna vid en sagoträdgård. En plats där min otyglade fantasi får leka med verkligheten, eller tvärtom. 

Himlakälla - spegel och mötesplats 

Redan de åldriga traditionerna inom klosterväsendet såg brunnen i mitten, som trädgårdens centrala punkt varifrån själva livet utgick. Vattnet som ger liv, växt och återfödelse. Året om har vattnet ett eget budskap, ömsom som speglandes himmel, ömsom som infrusen is. Som vore det infrusna drömmar som kommer att tina. I dammen syns det tydligast var på året trädgården befinner sig. Ända in i mars kan isen hålla kvar kylan. Trots en liten yta är det roligt att åtminstone om vintern kunna ”gå på vatten”. Dammar kan i sanning göras mer eller mindre med känsla och det kan tyckas ibland som att få funderar så värst länge innan de bestämmer platsen och dammens läge i förhållande till trädgårdens övriga inredning. Min egen tanke när jag ”blev med damm”, var att den skulle se så naturlig ut som möjligt, som om den alltid funnits där. Jag försökte utnyttja det sanka parti som fanns i trädgården och började förhand att gräva och förstora, ett om våren, vattenfyllt dike. Detta utökades sen efter hand med goda vänners hjälp. Det rätta djupet var inte så lätt att få till. Bland alla mina stenar ville jag ha dammen, och helst i dammen också som gångstenar, för att kunna hoppa ut till dem. Komma över till andra sidan.

Bottenlösa dyiga dammar gör sen lite som de vill. Svämmar över brädden om våren och ligger näst intill torrlagda när solguden druckit alltför mycket under solvarma sommardagar.  Så surpöl är väl det enda egentliga namnet som helt gör min damm rättvisa. Men om våren när kabblekan blommar med stor lyskraft, eller när kvannen vecklar ut sina skira plymer och barnen fiskar spegelbilder, då är det likafullt en damm. Ja mer än en damm, en himlakälla är det, som sen om natten besöks av en måne som stiger ned i den och som stjärnorna blinkar mot och som den blå himlen samtalar med.

Stora vågor blir det sällan i våra trädgårdsdammar och kanske är det just det som ger en sådan ro vid en damm.

En bäck däremot står för ljuden i trädgården, toner och klangbottnar. En sådan har min trädgård inte begåvats med, men något längre in i skogen rinner den fram mellan stenar och murkna stubbar och från min gårdsplan kan jag tydligt höra dess sorl och stilla kluckande. Om vintern ligger den tyst, men i februari, om våren kommer då, hör jag först vattnets kluckande under isen och sen hur den porlar och forsar fram, allt medan de kvardröjande isformationerna på stenarna runt om, skapar glans och rytm åt vattnet.

Utan att jag undersökt saken vetenskapligt, vill jag med stor säkerhet framhålla, att vattnet i trädgården, i alla dess former och uttryck, är det som året om drar till sig mest insekter, djur och barn. För att inte tala om alla vuxna som genast tar sig ned mot dammen för att sen återgå till buskar, rosor och blomsterstråk. Vattnet är en mötesplats som alla samlas vid utan att först orda om det och som förälder är det alltid där jag hittar mina barn när jag besöker parker och trädgårdar. En gammal pump i trädgårdens mitt kan också bli en vattenkälla, för möten, samtal och vattensvalka. 

Var skall då vattnet planeras in i trädgårdens övriga yta?

Fågelbadet det ljuva vill jag gärna ha utanför mitt fönster så jag kan ha uppsikt och få dagens fågelnyheter direkt. Gärna med någon dit lagd sten för små fåglar med korta halsar. Helst skall det vara lätt att tömma, för friskt vatten är en viktig fröjd i småfåglarnas liv. Redan tidigt om våren försöker jag diska ut urgröpningarna i stenarna, ta bort löv och mossa och erbjuda friskt vatten. Inte för att fåglarna bett mig om det, utan för skönhetens skull, lägger jag nästan alltid dit någon blomma och ofta har det lockat fjärilar till vattnet. Men att gräva den lilla dammen varhelst på gräsmattan det går att få ett stort hål, är ingen god tanke. Bättre att tänka två gånger än en gång för lite. Även dammar kan förståss flyttas och de gamla hålen kan bli välfyllda, dränerade, välgödslade liljesängar, men allt beror ju på hur mycket arbete och ork man har. Ligger dammen i skugga av ett stort träd faller det ned mycket löv. Ligger den i solen kanske den torkar ut alltför fort. Gå hellre efter trädgårdens höjdläge, naturliga sankområden och fundera över, från vilket fönster du oftast vill se den. 

Är vattensamlingen större, är träd som speglar sig i vattnet ett skönt inslag. Alarna trivs vid vattnet, speglar om våren sina vintertrötta grenar i vattnet och vecklar sen ut sina matt gredelina knoppar, de mest erotiska knopparna som framträder om våren.

Själv grävde jag dammen så att den kom att ligga runt ett träd, lite lagom lutande, en gammal pil. Ett gullregn växer också vid mitt vatten, en kort men gyllene blomning. Det allra första som jag planterade var dock en hasselbuske som jag inte kommer att låta bli för stor, men med sina hängen om våren kommer den att försköna vattenblänket. En japansk Ginallalönn får jag också smyga förbi när jag skall runda dammen. Tiden är likt ett träd, ett ”nu” som man som odlare hela tiden måste vårda som om det var en vacker planta. Trädens liv är tid, tid inpräglat i årsringarna och i barken.

Jag har sett dammar utan växter, där stenarna har varit enda fokus, men det blir något som saknas. Kabblekan som jag nämnt, trivs ju vid vatten men många växter söker sig gärna dit. Inte alla plantskolor saluför dem och själv har jag velat ha så vilda växter som möjligt och hämtat den vid egen sjö. Iris är en underskön, exotisk blomma. Den etablerar sig lätt och det är i sanning inte bara blomman som gläder utan också bladverket och de vackra stadiga frökapslarna som förskönar under vintermånaderna. Notblomster har jag försökt plantera in för sin lilla sköra vita blomma och vem vill inte att de noterna skall ljuda vackert på vattenytan. Blomvass vill jag också ha, och jag väntar med spänning på att få se om den överlevt vintern.

Näckrosor från den intilliggande sjön har redan gjort sig hemmastadda och överlever vintern trots alltför grunt vatten. Mycket kunde sägas om de växter som kommer av sig själv och som genast blir för omfångsrika. Alla alger t.ex. som jag tidiga morgnar och kvällar står och fiskar upp med håv och kratta. Men har man gjort sig en damm så har man också gett sig själv nytt arbete. Ännu finns det alltför få redskap för dammentusiasten och när jag inte kan sova ligger jag och fantiserar ut hur de bäst skulle utformas.

 Växterna är inte allt i en damm eller en trädgård. Djuren är en viktig del också. Syftar inte på rådjuret precis, utan på de små krypen och fåglarna. Kärrspindeln vid vattenbrynet, trollsländelarverna och alla de olika sländorna som håller vattenytan och luftrummet ovanför det, sällskap. Myggorna som svävar över vattnet och som lockar dit svalorna och myllret om våren när grodor och paddor har sin stora livsfest. 

Ändå är det de små vattensamlingarna som bjudit på de stora överraskningarna. Alltid har jag inte själv hunnit fylla på, utan regnet har fått göra det. Många av mina stenar har sina naturliga sprickor och svackor. Förut fyllde jag dem med jord och växter. I dag tvättar jag dem rena och fyller med vatten. De grunda är reserverade för fjärilar och de andra för fåglarna. Fåglarna inte bara dricker där, utan jag har stått och smygtittat på de små flygande vännerna hur de omsorgsfullt badat och tvått sina vingar. Det är en fröjd att se som jag en stund blir rusig av. De ögonblicken är som ett enormt erkännande för det jag gjort och som om mitt trädgårdsarbetande gör en nytta i det stora hela naturnärande livet. Fåfänglig som jag är, lägger jag ofta en liten blomma i vattenbaden, både i stengroparna, soppterrinen, och i de gamla rostiga handfat och käril jag ställt ut för fågelbadande vänners ändamål.

Vatten drar till sig liv, liv och vindens rörelse, solspeglingar och ögonkast. Vatten i trädgården är lika viktigt som växterna, stenarna, gruset och allt det andra som tillslut utgör helheten och sammanhanget i trädgården. 

Få älskar regnet i trädgården. Helst vill vi vandra torrskodda under solig himmel och njuta dofterna. Men det behövs aldrig så lite torka så längtar vi ändå, åtminstone efter nattregn. Ibland blir det för mycket, ibland för lite. Sällan är vi nöjda.

Jag har inte själv varit i Japan eller Kina, än, får jag väl tillägga, men har hört att de uppskattar regnet, och trädgården i regn, på ett annat sätt än vad vi hittills lärt oss. För en regntörstig trädgård lever upp och dricker sig rusig. Den njuter och bladverket kromar sig. Alla sinnen hos trädgårdsvandraren får extra upplevelser och inte minst ljudet är så vackert. Ännu har jag inget lusthus som jag kan springa ut till men den som har det kan från den torra platsen ta emot all dofter och ljud på ett förträffligt sätt. Den dag jag får ett växthus i min trädgård av större storlek tar jag nog ut sängen dit. Inte för att jag till det yttre behöver växa och bli frodig, men ljuden, inte minst när det regnar mot ett glastak är så rogivande och fantasieggande. Vid det ljudet kan jag förflytta mig till vilken tidsålder som helst, för har vi något gemensamt, med våra allra tidigaste förfäder, dinosaurierna och de tidigaste ormbunksväxterna, så är det väl just regnet. Regnet får mig som trädgårdsodlare att bli en del i en större tillvaro och som människa är det annars så lätt att tappa perspektivet. Vattnet förbinder människan bakåt och framåt och bara tanken på att få sova under en störtskur i mitt växthus får mig att genast vilja gå ut och röja ur min gamla gödselstad och beställa hem treglasfönster och helst några solfångare också. Men allt har sin tid. Arbete sin, vila sin tid. Regn har sin tid och solsken sin. Utan vatten är trädgården en öken. Med vatten, är trädgården en himlakälla att vila sig vid. 

Februariliv

En blek februarisol får trädtopparna att glöda. Domherrarna med sina damer lockas att flyga mot fågelbordet. Grönklädda stenar har redan blottats, sedan snön dragit sig undan. Jag njuter stilla den gröna färgen, men ber sedan trädgården att somna om. Ännu är inte tid för allt arbete, alla drömmar som skall förverkligas i trädgårdens alla vrår. Ännu är tid för tankarnas arbete. Kylan kommer säkert åter, och snön är en vila även för den eldigaste trädgårdssjäl.

Bortglömda är dock inte trädgårdsgångarna, dammen, rosorna och sittplatserna under vintertäcket. För fler gångar och vindlande stigar skall det bli, inte rätta, välklippta, utan slingrande mellan träden, lagda med stenar, som sen skall nötas och slitas av fötter som följt lockelsens första steg. Gångar att gå i, utan mål, för gångarnas eget vilsamma språk. Gångar som leder vilse, gångar som leder bort, gångar som leder in, mot det okända.

Det är inte så att jag har besökt Engelska gamla parker och där hämtat inspiration, men ändå vandrar jag lätt över just sådana parkers överväxta stigar. Jag söker de gamla överväxta trampstenarna, lyfter undan rosengrenarna och letar mig fram till de gamla undanskymda sittplatserna, dit ingen mer än rödhakarna hittar.

Att just dessa gamla engelska trädgårdar inte längre existerar, utan restaurerats minutiöst, bekymrar mig föga.

Att gå där i fantasins outslitliga skor kostar mig inte ens min vinterloja kondition.

Med de skorna går jag också lätt över mina egna ännu olagda gångar.

Att skapa en trädgård kan också jämföras med att föda barn, om än bilden haltar. Föda utifrån ett inre behov, utan att veta vad man gett sig in på. Barnen liksom trädgården växer upp, går sina egna vägar och kvar står vi med hatten i hand. Inte alltid blev livet som vi tänkt oss, och trädgården visar ofta tydligt nya spår vi kan ledas in i. Naturen i all sin vildhet vill också vara med och istället för ”tonårskamp”, vill jag lära samarbete. Vintern kan skada trädgården på många sätt, inte minst den tunga snön, och flera gånger har jag fått stanna upp invid de gamla fruktträdens knäckta grenar eller staket och grindar som gett efter för fukt och tidens tand. Ändå har något nytt kommit in i bilden. Nytt ljus har öppnat nya platser, nya idéer ligger och väntar på mina ögon. Nya tag tas och vore det inte för kylans skull, vore jag beredd att hämta mitt gyllene spett, spettet jag fick i julklapp av min man. Tungt som om det vore av guld, långt och tåligt. Lång är också den svenska vintern, men som boende vid det södra ”treriksröset” har jag inte mycket att klaga på. Solen hittar tillbaka, fåglarna som övergett vårt land, hörs snart åter, och i jorden vilar de frön som väntar på värme. På glasverandan har värmen stundtals lockat ut mig med kaffekoppen i hand. Nysådda krukor i dess fönster visar ännu inga spirande strån, men livet bor i dem. Ute i den gamla jordkällaren är det bara jag som ser de sköna växter. Visst ser det risigt, visset och halvdött ut, men chokladblommans knöl sover bara, fikonträdets knopar slumrar under grön bark, och pelargoniorna ber mig om att få följa med in till ett ljust fönster. Så vandrar februaridagen mot skymning. Snart mycket snart knackar våren på i min skogsglänta, isen tynar bort och bäcken börjar åter spela.

Ännu kan jag lugnt gå runt här i februarisolen. Trampa upp stigar att senare stensätta, märka ut trappsteg, läsa rosenkatalogerna, och ivrigt söka efter den sten som suckar när månen går upp över Stensjöäng. ”När snön sen långsamt smälter i min trädgård är det som om dess hud blottats. Jag vill smeka, röra. Marken ligger där avklädd redo. Den eggar mig likt naken hud hos den man jag älskar” står det i en av mina diktböcker. Naken jord och jord som doftar. Låt detta aldrig saknas i mitt liv.

Min själ är i trädgården    

Du uppehålare av morgonljuset

understödjare av tilltron

Du planetvinklare

tidsutjämnare

Du sockersötare

spindeltröstare

Föd tystnaden

där tanken härskar

föd till verklighet

drömmarna som gror

spela skönt

på människans alla sinnen

väck tonerna ur storstenarnas vilorum

Du tidsföryngrare
 

 Trädgården talar ett tyst språk. Jag nästan ser hur hundrovan, och humlen växer till, men ljudlöst hämtar de näring från jorden och svingar sig uppåt. Trädgården kan vara den tysta plats där tankarna kan få bli till, omformas och hitta nya fåror att färdas i. Där min trädgård är belägen finns inga grannar, därför heller inga bullrande gräsklippare. En gudagåva och något jag är mycket tacksam för. Dock vet jag att alla inte har samma tystnadsbehov som jag själv, men tystnad kommer i framtiden att bli en allt större bristvara, något attraktivt och eftersökt.

 Innanför min dörr 

Innanför min dörr

har jag byggt en mur

åt mig själv

för det heliga att bryta igenom

Grånade plankor

har jag byggt med

vindspeglar och järnskodd tråd

vågbrytare och gjutna pråmar

vaktar i min vallgrav

Väsenskilda frågor

är de svar som fyller dagen

Vinteriris kan inte bräcka

glöder inte smälta

Men en grodd

som såtts under regn

letar ljus

längtar regn 

Mitt liv en leråker

bränd av sol och vintrar

där du kan skönja nya lerkärl

ur dess djup

 Trädgårdsvänner
Kom med ut jag måste få visa dig.

Humlen håller sig ännu kvar runt stören

Glasäpplenas kinder vet ännu intet om frostens genomskinlighet

Tidlösan vet inte att vintern kommer

Rosorna doftar ännu

och en koltrast sitter tyst i ett päronträd.

Så sjunger det inom mig

trädgårdskvällar när ännu inte sommaren

gått ifrån mig

Vänner med fri bordsplacering

Precis som Linné ser jag alla mina växter och träd som vänner som gästar mig i min trädgård. Hälsar dem välkomna, visar runt dem och hittar tillslut en plats åt dem där de kan ”sitta till bords”. En del avviker tidigt från trädgårdsfesten, trivs inte alls, går hem i förtid. Som värd sörjer jag dem förstås och tänker:  Näst skall jag ge dem en annan planering, noga genomtänkt och utvald. En del ser sig fria att redan efter ett år så frö och helt välja nytt läge, bättre enligt dem själva. Dessvärre är det oftast där jag brukar gå, men är det ärade gäster, som aklejor med djupa rötter, eller Japanska Vallmor, eller svårsådda liljor, vivor eller andra svårflörtade vänner så får de stå kvar. Mitt i trädgårdsgången. Jag själv får helt enkelt gå runt dem, välja nya vägar genom trädgården, eller hoppa upp på stora stenar för att komma förbi dem. Att övriga familjen inte ser det på samma sätt är helt förståeligt. Små rariteter kan bli nedtrampade, vässade nypor kan helt enkelt nypa av det som är i vägen. För att det är mest praktiskt så. Och med åren har jag försökt se det så att jag inte kan ta ansvar för alla växters fröglädje. En del ”får faktiskt gå hem från festen”, innan den ens knappt har börjat. Andra trädgårdsvänner tillåter jag fri bordsplacering för, hur de vill, och var de vill, bara de kommer och trivs. Talar med dem så ofta jag hinner och beundrar dem för deras doft och deras uthållighet år från år.

 

Pioner vet man ofta var man har. De sitter där man satt dem, och även om jag vänligt då och då ber dem ”stig högre upp min vän”, här är ett bättre bord, så blommar de vackert vidare också där. Tål visst att flyttas på. Men lämnar gärna en liten knöl på gamla plasten som ett blommande minne. Men då vill de ha rikligt med dricka. Ändå har jag inte tillåtit mig att bli så där totalt passionerat förälskad i dem. Men är tacksam för dem jag har, och försöker att inte tråna för mycket efter nya, måste jag lägga till, även om jag i hemlighet längtar. 

Svårare är det med rosorna. Jag lät mig aldrig varnas av historiens alla historiska exempel på människor som gått i extas över dem och förlorat sina krafter och egendomar i deras ljuva våld. Och inte vet jag om jag ångrar mig heller. En dag måste man dö och om rosorna tar mina sista krafter och låter mig stupa vid spaden, och hjärtat ger upp något år förtidigt, så dör jag i alla fall med rosdoft innanför huden. Ge mig bara ett helt liv med trädgård - så skall jag nog ställa till fest med sittplats för alla, även om kungen skulle komma, som vi alltid sa i barndomen, när vi gjort vårt yttersta i städiver eller trädgårdsiver. I mitt liv är kungen nu en annan än var den var då. Och han är redan här. Sitter tillbords, osynlig vid mitt altare i natträdgården. Läppjar på vinet med myskmadrablommor i, och ber mig vara, vara till LEVANDE i detta nu. Om nästa nu vet vi inget.
Jag borde ställa andra frågor – be om annat. Ändå sträcker sig min bön bort mot honom och ber. ”Ge mig ännu ett år här i min trädgård”. Min gravsten nedanför, nu nästan övertäckt med klätterhortensia suckar milt. Allting har sin tid. 

Trädgårdsbesök

Fram mot hösten väntar jag inte fler gäster i trädgården än gubben Frost och Kung Bore. Visserligen nog så hedersamma gäster, och visst har förberedelserna varit ganska mödosamma, men sådana herrar klarar sig rätt väl på egen hand när de väl har anlänt. När novemberdagen påminner mig om livets förgänglighet är det dock sparsamt med besök av människor.

Dock finns det under året dagar då trädgården gästas. Då någon stiger in eller landar från himlarna. Som söndagsmorgonen då en brevduva väntade när jag kom ut. Stod där på en sten och drack ur en fördjupning nattens regn. Kändes som om hon ville hon mig något och senare skulle jag förstå vad. Hon lät mig komma nära, och när jag läste hennes nummer på fotringen väntade hon med kloka, vemodiga ögon. Under sommaren var det desto fler mänskliga besök, alla de som ville se rosornas prakt, och perennernas blommande överdåd. Frågorna är många och det finns alltid mycket att dela med varandra, om odlingserfarenheter och nya upptäckter i trädgårdens värld.

Många är de trädgårdar jag beundrat på avstånd och sedan trevande oftast först via brev förfrågat mig om besöksmöjligheter, och så äntligen fått komma in och beskåda trädgårdens utformning och själ. Själv kan jag i sommarens prakt svagt önska mig in i höstens sparsamma ”bara vara tid”. Hösten då inget kräver resultat i trädgården utan varenda liten färgklick uppmärksammas, och varje eftersläntrande ros som ändå tar sig mod att blomma, trots att frosten redan samtalat med dess knoppar. Snön samlar ihop sig och kommer förr eller senare.

Jag är också djupt förvissad om att lökarna som jag satt där nere i myllan, bara skenbart sover, de samlar krafter hela vintern för att när jag minst anar det överraska mig med sina uppkomna bladspetsar. Att fåglarna kommer vet jag lika väl som att frosten kommer. De besöker mitt fönster, letar vid mitt fågelbord och ber att få hjälp med överlevnaden. Underbara besök, som räcker under dagens alla timmar. Att sen också ekorrarna söker sig till fågelbordet ger bara en ytterligare förhöjning åt trädgårdssamtalet. För nog är det samtal som förs om än lågmälda. Svar, kräver jag aldrig på mina fågelfrågor, men när den ensamme kvardröjande rödhaken lägger huvudet på sned, eller synar mig nogsamt är tilltalet nära och tacksamheten hos mig stor.

Att ”besöka sin egen trädgård” är också ett sätt att själv bli till. Arbeta, svettas och planera nytt är vi nog så duktiga på, men nog tror jag trädgården uppskattar våra ”bara vara”- stunder också. Stunder utan prestation och verksamhet. Istället för ”öppen trädgård”, kanske ”sluten trädgård”. Det var nog mest den tanken brevduvan gav mig. Hon tycktes säga: ”Ta det lugnt, sätt dig ned, här är jag.”

Den dagen blev det verkligen så, de snabba rörelserna stannade av, samtalen blev lågmälda, och alla planer låg öppna utan att förverkligas.

Nästa dag var duvan borta och arbetet tog åter fart. I tanken besöker mig dock duvan då och då.

Att umgås med sin trädgård på natten är ett annat sätt att ”besöka” den. Ogräset syns inte, det vissna bleknar bort, den signalerande torkan är det inte mycket idé att göra något åt, och den ofärdiga stenmuren ligger dold i skugga. Ensam behöver jag dock inte finna mig. Fåglarna kurar i buskarna, syrsorna övar nattmelodin, nattflyn och insekter söker sina mål. Blommornas alla dofter når mig starkare än på dagen. Vita blommor i min natträdgård skänker sina mjuka dofter och drabbar mina sinnen med stor kraft. Om jag inte faller i sömn där ute, vilket jag i och för sig kan rekommendera, tar jag ändå med mig, trädgårdens ljuvlighet in och faller i god sömn.

Årstidernas växlingar är som återkommande besök. Den exakta tidpunkten vet jag inte med säkerhet, men jag väntar och längtar. På något sätt efter dem alla, för årstiderna behövs och gläder på olika sätt. Ingen av dem vill jag vara utan.

När en kär vän i Gränna mailar en kväll att hon skall ha gäster i sin trädgård, trots kalla vintertiden, smyger jag ut liksom hon. Tänder ljus i glasburkar, värmeljus i växthuset, brygger en stor kanna te, tar fårskinnet under armen och reder mig en plats att sitta och se på vinterns trädgårdssömn. Hänförande vackert är det och kylan stänger jag ute med ylle och overall. Hela familjen delar inte mitt kvällsäventyr för en längre stund, men även inifrån värmen syns trädgårdens upplysta skönhet. 

Så besöker trädgården mig och trädgården blir besökt. Ett givande och ett mottagande som räcker året om.

Några för mig ovanliga besökare är bålgetingen. De var inte inbjudna. Hade inte träffat dem på flera år. En kväll i tystnaden blev jag varse ett återkommande brummande över mitt huvud där jag satt och rensade ogräs i min vita trädgård. Följde det och fann snart att bålgetingarna hade byggt bo i den övergivna gamla fågelholken där blåmesen förut hade bildat familj. Känner glädje över att bålgetingen, som näst intill utrotats sökt sig en boning i min trädgård. Iakttar ”flygtrafiken”. Lyssnar till dess dova läten. Känns bra att de håller sig på hög höjd så jag inte är på deras landningsbana. Så är djuren som ständiga besökare i min arbetsdag. När jag röjer plats nere vid dammen känner jag min plötsligt iakttagen. Märker ingen, hör igen. Men så i ögonhöjd möter jag ett par snokögon. En väldig en ligger omslingrad på en kraftig hallongren under Ginallalönnen. Stirrar blint utan att verka det minsta rädd för egen del. Men det känns ändå som om han vaktar här nere vid dammen . Det är hans revir, det känns klart. Jag är endast en tillfällig gäst, kanske till och med en inkräktare. Och min röjningsiver mattas något. Tänker mig noga för, för vad jag tar bort. Min framfart blir varsammare, fast jag gick dit med tanken” här behövs luft och ljus”.

De stora tysta fjärilarna är nog de som hör till mina vackraste gäster. Som om de vore hitflugna direkt från ett fjärran paradis. Men åren har det bara blivit fler och fler sorter. Och det är inte alltid de exklusivaste blommorna som drar. Maskrosor duger gott åt en nektarsökande Makaonfjäril. Och alla tistlar som växer både inom och utanför mina trädgårdsgränser, de har lockat till sig många vackra sorter. Tistelfjärilen inte minst. Gräsfjärilen, stor Pärlemorfjäril, Påfågelöga, Nässelfjäril, Hagtornsfjäril och Appollofjäril är så vackra så jag hejdas i allt jag har för hand och hämtar kameran och försöker fånga dem. Oftast med klent resultat. När jag inte har kameran i hand, kan de landa just intill mig, öppna sina vingars skönhet, vila en stund vid min trappa där jag själv vilar med en kopp te, och flyger sen i väg. Jag håller nästan andan för att inte störa.

Junikväll 

Odlar små novemberljus på min veranda av glas.
Sköljer gardinerna i morgondimman och ger närvaron verklighet. Söker ord som bara återfunna lyktor brinner av.
Vandrar över månens gångbro
sträcker ut en öppnad hand
Tyst och vacker är du,

avklädd dagens göromål.
Änglarna har slutit sina blommor, skogen somnat sina fåglar.
Kvar är jag och nattens tystnad, vita tulipaners ensamhet.
Kvar är ljuset som blev över
den av bredden fyllda sommardag
Ensam vandrar stjärnorna.
Jag likt de, och de likt mig.

Endast här jag blivit varse

tomhet som kan fyllas
av naturens överflöd 

Oktober
Månen dricker sig alltmera full om kvällen.
Stjärnhimlen lyser så strålande
över min gårdsplan under natten.

Det är för vackert att gå in.

 

Vita sängöverkast 

Mina trädgårdssängar

är nybäddade

mycket slätstrukna

med vita sängöverkast

Maskarna sover i dem

och jorden vilar 

I månens sken

ser jag allt detta

och undrar vilket

som är vackrast

Sängar med rader av sallat

eller dessa

sovande väntande

bäddar under

det vita ljusets magi

 

Månglöd 

Långt där borta hör jag att du finns

men ändå här

där en sista ros

ännu lyser

Inget av allt det som tänder månen

är mig främmande

därför bakar jag bröd i dess kratrar

jäser vin med dess ljus

och vänta väntar hela natten

tills ditt ansikte bleknar bort

Men därinne ligger en annan

Hon sover 

Månens mummel 

Jag har sett månen belysa stjärnhimlen

snett bortifrån bortom aspkronorna

Tyckte mig kunna se längre bort

än andra svarta nätter 

Från min sovplats därute

bland de vita luktärtorna

hörde jag berättas

att solen inte vet så mycket om natten

Bara det som månen mumlar

innan den bleknar bort

i morgondimman 

Utlockad av det fjärran ljuset 

Måntagen

av en stillnad natt

fladdrande ljus

och katten den enda

synlige varelsen

som slår följe 

Jo jag är här

liksom päronträdets löv

utlockad av det fjärran ljuset

 Stjärnkammare 

Inte behöver jag nödvändigtvis

fler rum

ändock bygger jag en stjärnkammare

högt upp längst bort

som om ensamheten inte vore stor nog

Drömmer om en mossmatta

skimrande grön

utan ett enda strå

för varliga fötter

som våga beträda

oordningens mångfald

 

Som väckt dimma

Som väckt dimma

stigande över markerna

var dagen

som lyfte mina ögonlock 

Undrat hade jag förut

vad natten ville mig

vad det bleka ljuset

ville ha med mig att göra 

Stund lades till nästa stund

med varje väsen

vilande vid vägens mål 

Längre längre in

ville jag komma

Men fick bara en doft

i min hand

 Nymåneskära 

På den tidiga

morgonens

nymåneskära

hänger jag stilla

upp mitt liv

 Behöver dess

tunna ljuvhet

för att orka bära

de grova kläder

livet ger

 Det vita ljusets magi 

Vilar redan över fälten

ett seende vakande öga

med närvaro trots

ljusårsvandringar 

Får slocknat att blänka

får utmätt att dröja kvar

vill fortsätta förvandling

till silvervingad bön

En björkstam vandrar in

mot skogen

i den lever smärtan

och lyckans systrar hand i hand 

Den heliga magi jag känner

är det talade ordets tystnad

och månen som vandrar

drucken av tid 

Blåfrusna själars ekolod 

Lövsångare och mossmattegångar

är min tid som vandrar

in genom mina tankars labyrintmurar

Slocknade myter värmer ännu

blåfrusna själars ekolod

trots frånvaron av fångst 

Ge mig inte tillstånd att få finnas till

det är redan försent

men ge mig en gammal bänk att sola på

i månsken 

Bleker höljet 

Månvarv efter månvarv rör du mig

med din blick

klättrar upp över mitt ansikte

bleker höljet

dricker ljuset

föder stilleståndets rörelse

motsols tiden

månader som handslag

av värme

Och ett nattligt regn

sjunger grässtämda sånger

i september

men söver inte den sömnlöse

 Månskensträdgård 

Det är trendigt

att anlägga en månskensträdgård

men jag undrar hur många

som verkligen anlagt

en trädgård

i månsken 

Månen lyser över den

och jag får se min trädgård

som med ett lånat ljus 

Kvällarna blir längre

blommorna vitare

tystnaden större

och livet närmre 

När barnen är med

blir det fler nakna fötter

mot daggvått gräs

fler näsor mot nyss

utslagna nattljus

fler själar som stillnar

fler ögon som blänker

Barnen mina älvor

 i månskensträdgården

 Vädring

Lägger ut mig själv

i trädgården för vädring

och själen blir som ett

nystruket lakan

luktärtsdoften

stannar kvar

och ögonlocken

får ett annat ljus

 inifrån

Träd fram du träd i min TRÄD-GÅRD

Från en god bekantskap rik på kunskap, har jag fått lära att området runt vårt hus, det vi kallar trädgård, egentligen lika gärna kunde kallas träd-trädgård, för att skilja ut det ur den ur de andra delarna som lustgården örtagården, och fruktträdgården.

Ordet trädgård förmedlar genast dofter, skönhet, behagliga minnen, idéer och bilder åt min inre värld. I långa textmassor är det just det ordet jag ser först av allt. Träd betyder ju dock inte alltid träd. Betydelsen kan också vara det åldriga ordet för att gå, vandra, att ”träda”. Ordet ”trädgård” som namn på vår odlarmöda skulle kunna särskiljas för att nämna de andra delarna som lustgården, örtagården, och fruktträdgården mm. Ändå har vi trädgård som huvudnamn. Det lär vi dessutom vara ensamma med i vårt språkområde. Att lägga mark i träda, kanske är det, som verkligen är en del av vår trädgårdskultur

Som barn fick jag hela psalmboken bokstavligen insjungen i mig via min mors mjölk. Hon sjöng psalmer jämt och överallt. Det var ett sätt att kommunicera. Ja det var inte bara via modersmjölken, utan även via komjölken som strilade ned i spannen, allt medan mor sjöng ut över våra steniga småländska ängar. Få kor har väl fått lära sig så många psalmer som min barndoms kossor. Svårt är dock att veta vilka de uppskattade mest, men det lär vara de om att ”allt kött är hö” och ”Den blomstertid nu kommer.”

Tillbaka till min barndoms trädverser. ”Träd i min sista timma” och versen, ” Träd in och se och smaka” har ju inte mycket med träd att göra, och lika fullt försökte jag sammankoppla dem med träden runt vårt hus. En än tydligare trädpsalm var ”Lär mig du skog att vissna glad” och jag tyckte det var en skön tanke att vi fick vissna glada. För mig var det inte heller självklart att träden var glada. För mig var de framför allt tysta, trygga, och stillastående. De fanns kvar, och irrade inte omkring som de vuxna i min närhet, som aldrig hade tid att sätta sig utan arbete i händerna.

Träden har ju mer än sin skönhet att räcka fram mot oss. Träden har sin själ, sitt ljus mellan bladverket, och hela årstidernas alfabet i sitt grenverk. Vad vore väl årstiderna utan våra träd? Hur mycket enklare är det inte att försona sig med höstens döende när alla träd klär sig i sina vackraste högtidskläder, erbjuder oss de röda färgernas hela spektra, som om något nytt stod för dörren. Något nytt står väl också för dörren. Träden vet det. Träden gömmer redan nytt liv under huden, har redan förberett allt, och kan lugnt gå in i sin vintervila. Året om låter träden oss tyda naturens skiftningar.

Det träd jag gläds mest över i min trädgård är en lind. Som ett kvinnligt väsen står den där och spelar med alla sina hjärtformade ljusa blad. Jag fann henne i en snårig grandunge, upptäckte henne först sedan alla granarna huggits ned och jag omfamnade henne som om jag länge sökt och äntligen funnit. Lång och tanig hade hon sökt det lilla ljus som bjudits henne omgiven av alla skuggande granar. Ett år lät jag henne stå och vänja sig vid sin nya situation, talade ömt med henne, och förberedde henne för att vi nog måste hamla henne. En kroppslängd upp, överarmstjock var stammen och lämplig ålder hade hon inne. Detta vågade jag göra, eftersom jag vet att lindsystrarna är ett tåligt släkte. Nu står hon där i utkanten av vår trädgård. Grönskar, spelar och dricker vatten. Fler hamlingar under min tid kommer hon inte att utsättas för. Formen är redan skön, och nu väntar jag bara på hennes blomning och ”pärlande” fruktsättning. Sen fick jag många nya små plantor av min granne Anton, som följt mig med gåvor genom livet. En lind hade jag länge i kruka. Som en Bonsai, som jag nu planterat ut i frihet. Ett träd som jag på nära håll kunde läsa årstiderna i. 13 lindar planterades i cirkel, till en lindgrotta, en berså. Någon av lindarna använde älgarna till att fila hornen på, så alla är inte vid god vigör idag. Men en berså kan det nog bli. 

Vad jag sent omsider äntligen funnit i närheten av min trädgård, är de gamla, tålmodiga träd som bär ett alldeles tydligt skriftspråk i barken. Träden vars bark får den säregna laven skriftlav växande på sina stammar. Klotterlav finns det också men den har jag ännu inte funnit på mina marker. Gärna ville jag tyda dess text.