Jazzgitarristen Max Schultz solodebut, som jag till en början tyckte hade två riktigt bra låtar och en del "sådär", men med åren och allt fler genomlyssningar tyckte jag allt bättre om resten av låtarna också, så faktum är att det är en riktigt bra och hållbar skiva. Han spelar både akustisk och elektrisk gitarr och i sin grupp har han Joakim Milder på sax, Christian Spering på kontrabas, Anders Kjellberg på trummor och Anders Persson på piano.
"De två låtarna" är ljuva, meditativa låtar, övriga lite rörligare och piggare.

En skiva som har ett fåtal höjdpunkter och några låtar som växer med att man vänjer sig och lär sig dem.

Ett mästerverk! En av de vackraste jazzskivor jag känner till. Förutom en stunds lite störig improvisation i titellåten är det här ett allt igenom vackert och poetiskt album med en dos bitterljuv melankoli. Även om i stort sett hela albumet är lugnt blir det inte slätstruket eller enahanda. Det finns en stor dos meditativ anda, men samtidigt en nyfiken experimentlusta och varje låt har sin egen karaktär. Albumet borde prisbelönas!
Medmusiker: Max Schultz på gitarr, Christian Spering på kontrabas, Steve Dobrogosz på piano, Petur Östlund på trummor och de två cellisterna Henrik Frendin och Mats Rondin.

Aaah! En efterlängtad uppföljare till debutalbumet, i liknande, poetisk stil som det och Milders Remains.
Tänk att det skulle ta 4 år innan jag upptäckte att detta album fanns!
Efter 10-20 lyssningar skall jag väl kunna ge ett rättvist betyg.
Jag räknar dock med att det kan röra sig om c:a 4 stjärnor.