Genrer:
Postklassiskt, Ambient, New Age
Progressiv rock
Kanske kan detta sägas vara min favoritgenre.
Det var denna genre som öppnade mina ögon för musikens skattkammare 1976, och
som dominerade min smak under ungdomsåren. Det mesta av den här musiken gjordes
på 70-talet.
Det handlar om sofistikerad musik, ofta ganska avancerad i sin uppbyggnad, men även enkla melodier har sin plats. I många fall följer inte låtarna det klassiska vers-refräng-vers och stick- konceptet, utan en låt kan utvecklas vidare från ett tema till nya teman. Musiken är inte alltid så lättillgänglig, utan kan kräva en hel del av lyssnaren. Det kan krävas både aktivt lyssnande och många genomlyssningar av låtarna för att man skall riktigt förstå musiken och höra hur bra den är. Det kan vara en orsak till att genren idag inte säljer så mycket.
Ett av världens läckraste skivfodral!
Progressiv rock är bara
ett av namnen på denna genre. Andra namn som används är Art Rock (Konstrock) och
Symfonisk rock. De är kanske inte helt synonyma och progressiv är väl det
bredaste begreppet som rymmer de andra, och därför lämpligast. En del Beskriver
King Crimsons debutalbum "In The Court of The Crimson King" 1969 som starten på
den progressiva rocken, eller kanske den symfoniska rocken.
Det är dock inte särskilt rättvist att påstå det. Beatles gjorde en del som kan
sägas vara progressiv rock. "A Day In The Life" t ex.
Och Moody Blues och Procol Harum levererade musik som jag anser vara progressiv
rock, åtminstone en del av den. Ibland kallas det för proto-prog, föregångare
till den progressiva rocken.
I Sverige har progg-rock en annan betydelse än det internationella begreppet.
Här står det snarare för vänstermusik, företrädesvis från början av 70-talet.
Hoola Bandoola Band är väl kanske det mest kända exemplet. I vissa svenska
proggband fanns kanske inslag av det som internationellt kallas prog rock, men
det var inte allmänt. Kaipa var i första hand prog i engelsk bemärkelse, men
platsar också i den svenska betydelsen på sina tidigaste skivor, då texterna var
färgade av den i Sverige obligatoriska vänsterideologin.
|
|
I början och mitten av 70-talet var de progressiva rockgrupperna från England mycket framgångsrika: Pink Floyd, Genesis, Yes, Electric Light Orchestra och Supertramp (som i viss mån är progressiva också). De hörde till de mest köpta skivorna. Sedan minskade intresset för denna musikstil mot slutet av 70-talet. Om det berodde på att dessa grupper ändrade stil och blev mindre intressanta eller om folk bytte smak, eller om de som köpte progskivor tidigare slutade köpa skivor när de blev vuxna kan man fundera över.
Proggenren dog nästan ut
på 80-talet. Det fanns dock de som älskade genren och vägrade låta den dö ut.
Marillion och IQ är exempel på det fåtal band som bar vidare det progressiva
arvet under 80-talet.
Inom Heavy metal på 80-talet fanns det inslag av progressiv rock, t ex i Iron
Maiden, och det finns nu en hel genre inom hårdrocken som kallas prog metal.
Annars finns det faktiskt många band nu som är progressiva, utan att vara
metal-band. De har dock väldigt liten publik, åtminstone här i Europa. I Japan
kan sådana här "udda" genrer få en stor publik, då ett är ett folkrikt land med
stor nyfikenhet på det europeiska.
Moderna progband är t ex
The Flower Kings (den gamla Kaipa-gitarristens eget band), Spock's Beard, det
återuppståndna Kaipa, Transatlantic, Simon says, Karmakanic och många fler. De
har säkert en hel del att komma med, men de har inte lyckats fånga mitt intresse
i samma grad som 70-talsprogen.
Grupper:
Atomic Rooster
The Nice
Mer om progressiv rock:
PROG
ARCHIVES